Tycker bättre om va vaken nu än sova. Förut va de snarare tvärt om. E inte vaken tid mer värdefull? Betyder de att jag har ett i vaket tilltånd mer värdefullt liv utan honom? Kanske e de för att jag bara har ett liv nu. En verkligehet. Min sovande verklighet konstruerar jag ju numera själv med hjälp av hundratals piller. Man kanske måste ha 2 världar att vandra fritt mellan för at känna tillredställelse. Det kanske inte har så stor betydelse i vilken man mest uppskattar sin tid.Ok, jag kanske är den unika av oss, men om standard är att sova på nätterna, att klara av en vardag utan ångest, hjärtklappning och panik attaker och att kunna lita på sej själv å att ens prestationsförmåga lever upp till omgivningens förväntningar, så avstår jag hellre från min unikitet.Jag är väldigt trött på mej själv å att vara instängd i min kropp. Jag tillför ingenting. Jag bara suger musten ur allt jag kommer över. Lämnar vrak i olika skepnader efter mej.Dra ut en tand åt mej också, när du ändå är hos tandläkaren. Kanske alla när du ändå håller på. Som den där thailändskan jag läste om i tidningen, vars man låtit dra ut alla sina tänder för att hon skulle bli bättre på att suga av honom. Du ska inte finnas för mej. Jag ska finnas för dej. Jag e bara en sten du ska hoppa på för att komma över bäcken. Det är du som har storåd att uträtta i det här livet.

Finns de nånting meningslösare på hela jorden än att gå ut å gå m en dum hund som m sitt guldfisk minne glömt att dom där lyktstolparna stått där i hundra år å att vi redan nosat på dom 3 gånger i dag? De e samma jävla stolpar! Möjligen m lite nytt kiss på som man kan kissa tillbaka på, men hur spännande e de egentligen på en skala? Möjligen kan de jämföras i tråkighet att va ensam barnvakt till barn som e tillräckligt stora för kännas som människor men för små för att kunna prata eller ha utvecklat någon form av personlighet. Jag vet att de e fruktansvärt tabu å inte älska barn å djur, därför gör jag givetvis det (...) jag vill bara inte va ensam m dom. De ger mej ångest. E hellre ensam m mej själv så fall. inget kan få en känna sej så ensam som å va ensam m nån man inte kan kommunicera med. Men kanske e de bara för att jag inte har barn å hund. För att jag inte vant mej vid (eller inte ens lekt med) tanken på vara barn eller hund ägare. De verkar på nåt konstigt sätt vara jobbigast vänja sej vid tankar. När nåt nytt händer, hur bra eller dåligt de än är, måste man få in i sitt huvud att man nu är en person med den här typen av problem eller privilegium. De e tills de smällt fast man ligger sömnlös på nätterna å grubblar eller bygger luftslott. Har man under längre tid haft samma vardag kan det i stort hur banala förändringar som helst kännas uppslitande. Som en nymålad vägg i fikarummet på jobbet, att dom flyttar brödet på ica eller att ens bästa kompis opererat bort blindtarmen. De blir et så tydligt bevis på att det aldrig kommer bli exakt som tidigare igen. Efter ett tag brukar man dock inse att de inte gör så mkt..Jag börjar vänja mej vid att jag e en tjej utan ipod,kamera, grön sminkväska,och svart överbelamrad plånbok. Allt praktiskt dimper med jämna mellanrum ner i brevlådan i mer eller mindre ny skepnad, och långamt men säkert börjar en ny idntitet träda fram och livet rullar vidare. Jag e samma peson bara lite annorlunda.Men va gör man om man inte vill finna sej i den nya identiteten? Om jag inte vill va en singel tjej utan mening?Jo man klamrar sej krampaktigt kvar å låtsas om de inte hänt! Man uppdaterar sin andra hälft med all information denne annars skulle fått naturligt, som att zoegas kommit m nytt rättvisemärkta kaffe, att tröjjan man letar efter är slut i hela stan, att en förvirrad tant snodde ens tvätt tid eller att de kommit ytterligare en ny version a 4:ans buss.Dessvärre kostar de en hel del ringa till andra länder, och den här informationen som kändes så livsnödvändig förlorar sitt värde nånstans över haven. Försöket att få allt att vara oförändrat får snarare omvänd effekt och man inser plötsligt hur man tvärt om står väldigt långt ifrån varandra. Mitt liv, som var vårt liv har förvandlat till en okänd människas lilla patetiska liv. Han känner inte igen henne, jag känner inte igen henne? Vem e hon, som följer efter mej? Som ringer halv 6 på morgonen å gråter hysteriskt i 2h? som ligger sömnlös för hon inte vet hur oktober kommer se ut? Som känner sann lycka när man får ta 3 i stället för 2 blogrape för 15kr.. Hon mår alla fall inte riktigt bra.. Å hon behöver komma härifrån..