16/5 2007

Jag känner mej ofta som ett exotiskt inslag i människors vardag. Nån man lyssnar på å ev skrattar lite åt (med) men jag får inte ut nåt av de. Jag får inget tillbaka. Jag pratar inte om de jag pratar om för att få uppmärksamhet eller vara rolig. De är de tankarna som finns i mitt huvud och jag pratar om dem för att jag redan har gått runt där inne ett varv & vill föra dem ett steg längre, men det går aldrig, för alla andra verkar ha så otroligt andra tankar i sina huvuden. Jag känner mej ofta så ensam & understimulerad. Blev därför väldigt glad i dag i skolan när vi fick lära oss att den nionde intelligensen är extentiell intelligens. Hela klassen tittade på mej, men jag tänkte bara, ”då finns det alltså fler..” Kändes fint att få nån form av upprättelse. Att de inte e jag som e knäppis utan tvärt om. Jag besitter en intelligens dom saknar. Men var finns mina likasinnade? Var håller man till om man e extentiellt smart? De andra intelligenserna som tex den matematiska, verbala eller musikaliska stöter man på i var & varannan människa, men var är alla som är intresserade av de som är på riktigt? De yttersta lagret, de verkligt verkliga? Och varför är denna viktiga intelligens om meningen med allt så mycket mer smutskastad och knäppisförklarad? Vore de inte mer ”logiskt” att man naturligt drogs till ett intresse som innefattar allt stort & väsentligt? Kan man med några argument hävda att ett intresse för siffrors värde vid sammanslagning skulle vara mera lättillgängligt än dom stora frågorna om allt? Möjligen är det mera användbart, men det är i det här sammhället som byggts upp av de här människorna som missat poängen med allt viktigt. Och de e klart, de e ju i de här samhället vi lever, så då e de väl bra att va intresserad av de normer som gäller här, men jag bara undrar.. var finns min värld?...