16/5 2007

Jag känner mej ofta som ett exotiskt inslag i människors vardag. Nån man lyssnar på å ev skrattar lite åt (med) men jag får inte ut nåt av de. Jag får inget tillbaka. Jag pratar inte om de jag pratar om för att få uppmärksamhet eller vara rolig. De är de tankarna som finns i mitt huvud och jag pratar om dem för att jag redan har gått runt där inne ett varv & vill föra dem ett steg längre, men det går aldrig, för alla andra verkar ha så otroligt andra tankar i sina huvuden. Jag känner mej ofta så ensam & understimulerad. Blev därför väldigt glad i dag i skolan när vi fick lära oss att den nionde intelligensen är extentiell intelligens. Hela klassen tittade på mej, men jag tänkte bara, ”då finns det alltså fler..” Kändes fint att få nån form av upprättelse. Att de inte e jag som e knäppis utan tvärt om. Jag besitter en intelligens dom saknar. Men var finns mina likasinnade? Var håller man till om man e extentiellt smart? De andra intelligenserna som tex den matematiska, verbala eller musikaliska stöter man på i var & varannan människa, men var är alla som är intresserade av de som är på riktigt? De yttersta lagret, de verkligt verkliga? Och varför är denna viktiga intelligens om meningen med allt så mycket mer smutskastad och knäppisförklarad? Vore de inte mer ”logiskt” att man naturligt drogs till ett intresse som innefattar allt stort & väsentligt? Kan man med några argument hävda att ett intresse för siffrors värde vid sammanslagning skulle vara mera lättillgängligt än dom stora frågorna om allt? Möjligen är det mera användbart, men det är i det här sammhället som byggts upp av de här människorna som missat poängen med allt viktigt. Och de e klart, de e ju i de här samhället vi lever, så då e de väl bra att va intresserad av de normer som gäller här, men jag bara undrar.. var finns min värld?...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag har alltid förundrats att de är så pass många som besöker min blogg trots att jag aldrig skriver. Jag undrar verkligen varför men blir framföralllt vädigt smickrad. Har tänkt jag ska börja skriva oftare, men nu när jag försöker göra det har mit...

Jag äter ett äpple som är lika stort som ditt huvud Jag tuggar och tuggar och tugger... sen sväljer och sväljer och sväljer Jag tröttnar innan det är slut, som så många gånger förr kastar ut det genom fönstret blundar och hoppas att det int...

Va gör man om man e nervösare för att komma hem än man va för att försvinna? E de verkligen de man ska kalla hem då? Ska inte hemma va där man känner sig trygg å mår bra å där alla andra delar av en själv befinner sig? och om den platsen inte ...

Jag ska inte behöva känna prestationsångest över att jag inte mår dåligt. De e dom låga männskor som behöver hitta lägre personer att klättra på som bör känns prestationsångest över att dom inte orkat ta itu med sig själva. För den mänskliga rasens ö...

Jag går å luktar på din svett, å förundras över hur det jag hatar i andra kan vara det jag söker i dej. Varför jag vill borra in mej i dina äckligheter å bara njuta. Du e allt jag inte trodde fanns, utan bara försökte få bort från mej själv, för att ...