Jag går å luktar på din svett,

å förundras över hur det jag hatar i andra kan vara det jag söker i dej.

Varför jag vill borra in mej i dina äckligheter å bara njuta.

Du e allt jag inte trodde fanns, utan bara försökte få bort från mej själv, för att verka normal, för att lyckas hålla mej kvar här.

Med dej e jag ingen knäppis.

Med dej e jag mej. Bara allt, inga gränser.

När man öppnar öppenheten rinner allt ut å bara de som stannat av sej själv finns kvar. Varför det stannar vet jag inte. Kanske tror det att det inte är värt något bättre. Kanske att allt annat är sämre. Kanske är det som en magnet som inte har något val.